Virrigt och förvirrat

 Jag tänkte berätta lite nu om hur Angelie kom till världen, jag har en liten passion för Turkiet som ni vet båda mina barn kom till i Turkiet det är något speciellt med det landet

När Juvina var 2 år träffade jag Angelies pappa, vi har varit av och till tillsammans till Angelie blev 3 år men båda korta och långa avbrott.Men iallafall vi träffades då, när Juvina var 3 år började jag känna saknade efter ett syskon så vi bestämde efter ett tag att försöka men resonemanget det kan ju ändå ta ett tag, vi bodde inte tillsammans och förhållandet  knakade i fogarna men jag kände jag vill ha ett syskon det får gå som det går, och tur var ju det annars hade vi ju inte haft världens vackraste angelie här.

 Här är jag på semester i Stockhom , Angelies pappa bjöd ner mig till ett jättefint  hotell minns än i dag hur fint det var och vi var väl så där löjligt fjortiskär men kunde ändå inte vara tillsammans , vi var för olika,knepigt det där.

Som sagt jag minns då jag satt på toaletten och kissade på stickan och jag minns lyckan av beskedet  JAG ÄR GRAVID!! helt otroligtJuvina ska bli stora syster jag ska bli mamma igen, åh det kändes helt fantastiskt, jag fick tidigt ett dåligt besked som gällde våran relation jag blev mer och mer deppig och magen växte mer och mer eftersom.

Jag är höggravid här på bilden, med Angelie gick jag ”bara ” upp 18 kg men då vägde jag 60 kg innan jag blev gravid så jag blev stor ändå.

Under graviditeten mådde jag väldigt dåligt, relationen var inte bra, vi skulle få ett barn och jag springvikade och stressade och var helt knäckt.Med tanke på på hur mina förra förlossning blev så bokstavligt VÄGRADE jag föda barn på naturlig väg, jag nästan slog näven i bordet och krävde snitt och visst fick jag snitt också.Graviditeten var lätt, jag mådde bra inga krämpor eller problem förutom att jag var rejält deppad, jag började få mina sömnproblem här.

Tiden gick och vi fick välja mellan 5,e 6,e, och 7,e Juni klart vi tog den 5,e juni som prinsessan skulle komma ut, Jag minns när vi vaknade på morgonen jag op duschade ,vi åkte förväntansfulla till sjukhuset med BB väskan i handen,jag minns då vi gick in genom portarna på sjukhuset denna soliga sommardag att en man frågade oss jaha är det på gång nu och jag minns känslan av att säga ja

Jag skulle få kateter inför operationen och där började jag snyfta och bli hystetisk jag lider av svårt kontrollbehov och måste alltid veta vad som hända skall jag trodde jag var förberedd på snittet men tydligen inte.Nå iallafall katetern gick bra,hann lugna mig lite för nästa hysteri när jag väl kom till op salen då det kommer en narkosläkare och skulle ge mig bedövningen , jag var HYSTERISK!

Efter ett tag började dom och jag får panik jag  KÄNNER JU ALLT det gör inte ont man jag känner hur dom håller på i magen , mitt iallt hör man ett skrik och dom utbrister-oj det här var en pigg en skriker innan hon kommit ut. Det är typiskt Angelie en stark flicka som vet vad hon vill (puuhh då denna fröken kommer i tonåren).

Jag ser HELA operationen som speglas i lampan , grinar och skriker SÖÖÖÖVVVV MIIIGGGGG, ja det var lätt (läs :hemsk) hysteri där inne, mitt i allt ser man hon röd,lila och så där häligt nykläckt dom lägger hon på mitt bröst, sen tar dom bort hon.

Angelies pappa som inte var van med  spädbarn fick sitta själv med hon i ett rum i två timmar, jag låg på uppvaket hungrig som bara den och undrade vart är mitt barn och min karl?

Efter mycket om och men kommer dom , jag är helt väck snurrig och svag har inte fått äta tänkte mera på mat än själva barnet jag faktiskt fått.Jag får mat och väntar på ruset…det där härliga mammaruset….det kom aldrig ett rus

 Här är vi på BB, Angelie var väldigt knorrig, bökig, bajsade mellan 10-20 gr första natten det här var inte som när jag fick Juvina alls, jag var helt knäckt. jag hade nog så här i efterhand en depression inser jag som jag fått under graviditeten sen en knorrande missnöjd bebis och toppa det hela med sömnbrist på det , ni kan ana hur det gick..

Jag minns deras första möte det var magiskt, kärlek vid första ögonblicket och hur STOR Juvina kändes herregud hon som alltid varit min bebis

När vi kom hem kändes allt jobbigt och hopplöst, Angelie sov ingenting , jag sov ingenting. Tillslut var jag helt knäckt(det var nog min sambo också), jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, jag fick börja föra sömndag bok och insomningstid var mellan 4-8 timmar ,så många timmar av ångest, där jag låg och vred mig natt efter natt .När Angelie var 2 månader gick det inte längre , ingen sov, jag orkade ingenting. jag blev sjukskriven och vi var båda hemma.

Angelies pappa tog Angelie från hon var 2 månader VARJE natt jag låg i Juvinas rum på en madrass och rullade fram och tillbaka och kunde inte sova, och dom andra två sov nog inge vidare heller, Angelie knorrade bökade och spydde konstant.

Hon utreddes för komjölksproteinsallergi så vi bytte ut allt men flickan fortsatte spy och vara ofta missnöjd till hon var 1 år då blev det bättre, men en viljestark missnöjd dam har vi haft länge, först nu sista åren då är hon så nöjd men ack viljestark.

 Trots kaskadspyor och knorrningar och bökningar så hade hon sina stunder då hon var nöjd, och hur söt var hon inte

Hon var en riktigt liten buddha och från dag ett kallade vi henne för många namn men det vi kallade hon för mest var hjärtat , sen fick hon heta det också Hannah Angelie Hjärtat, Angelie kallade sig själv för ”äättaaatt” och pekade på sig själv, långt innan hon sa Angelie

 Det här är favoriten då hela familjen skrattade gott , vi kallade den ”spänna musklerna”hon gjorde ofta denna min och skrattade med oss, gullego <3

 När jag tänker tillbaka på Angelies bebistid känner jag sorg, sorg över att jag inte fick medicin för min depression att ingen insåg det, sorg över all tid jag förlorat då jag i perioder var sängliggandes för jag mådde så dåligt. Jag är glad att hon och hennes pappa har en sån fin kontakt och det är nog mycket för att han har verkligen fått ta mycket ansvar då jag mådde som jag mådde.Hon har legat mot hans bröst inte nu och ammat ha ha men närheten  nattetid och känt pappas lukt.

Tänk vad tokigt det kan bli, folk kan fråga mig tidigare VARFÖR sover du med Angelie?(jag har slutat för 1,5 år sedan) svaret är jag är så hungrig efter hennes närvo, jag har missat så mycket sen är hon bara här halvtid, jag vill bara ha hon nära nära nära, jag har missat så otroligt mycket.NU har jag slutat sova med henne kan inte av mina egoskäl flytta över hon till mig, jag har hittat en balans mellan dåligt samvete och /blicka fråmåt.

Jag tycker den här berättelsen är viktigt för att det är inte alltid lullilull och små rosa moln jag upplevde någon helt annat, ibland undrar jag om jag inte fick beskedet jag fick i början på graviditeten hade det blivit samma då?

Idag och sen många år tillbaka så känns allt underbart med lillgumman men det faktum att hon är pappas tjej får jag acceptera och är tacksam att det fanns en så bra pappa när det blev som det blev.Sen är jag tacksam över hur bra jag egentligen mår i dag (rörigt just nu i skrivandet stund) men hur stark jag är och jag vet verkligen hur jag aldrig mera vill må.

Det var en rätt sorgsen historia, men vill dela med mig av den.