Usch!
Ångest, och en stor klump i magen. Fy vad jag inte vill hem.Jag känner alltid samma. Vi har haft fantastiska dagar med underbara människor. Tillbaka till skogen och tystnaden igen, jag känner kalla kårar och en ren ångest för att vara ärlig..Juvina har iallafall något att se fram emot hon och lillasyster åker i väg med mormor redan idag och ska på minisemester och bo i stuga och mysa på.Sen till veckan har gumman ridläger, så barnen har roligt uppe i norr och det är viktigast. Har dom det bra får jag väl ändå vara glad, eller?.Jag trivs inte i norrbotten , ,rent av misstrivs men jag har ju gemensanvårdnad och lillan bor hos oss båda och då är det ju svårt.Jag får sitta här i skogen och göra det bästa av situationen. För jag väljer ju ändå barnet framför allt annat.Jag får flytta på mig sen då hon är äldre.
Jag känner igen mig i det du beskriver. Har bott som du i norrland ( är från medelpad). Har alltid längtat söderut. För fyra år sen flyttade jag till Sörmland och det bekräftade bara vad jag kännt…. jag älskar att bo här. Mina barn är 21 ( utflyttad och 18 år ( bor med oss). Flytta sen när du kan. Det är värt det. Det kanske är därför du ofta är trött (vet att du även ibland har lågt hb). Kram// Jessica
Stackars dig. Jag lider verkligen med dig som inte har något annat val än att bo kvar i norr. Jag flyttade från Luleå för drygt 3 år sedan och det ät det bästa beslut jag tagit.
Madde det är hemskt:-(men kan inte lämna mitt barn
Jessica jag får vänta:-) 🙂 barnen är ju mitt liv. Och jah hinner sen:-)